“Fast de där är ju för barn.”

“Fast de där är ju för barn.”

Just det, precis, huvudet på spiken och allt det där. Det var en, antagligen som vanligt, ganska sen kväll när rånjärnet gått varmt i köket några timmar och min kille fick göra det vanliga smaktestet. En bit köpt rån från den vanliga butiken (10 rån för 12 spänn – hur kan de ens kosta så lite??), en bit av den förra varianten och en bit av den nyaste varianten av vårt vaniljrån.

Återigen blev jag liksom förvånad över hur det köpta kan smaka så lite och så, ja men ogott. “Fast de där är ju för barn, det får du tänka på.“

Och som jag har tänkt på det sedan dess. Lilla gummans rån ska inte bara vara något att ha kulglassen i för att slippa ha den direkt i handen, dvs en praktisk lösning som eventuellt går att äta (återigen, det är barn vi snackar om så bäst att göra glasshållarna ätsäkra). Rånet i sig är ju när man tänker efter inget mindre än en möjlighet-till-kaka. En chans att äta något gott.

Rån är inte bara för barn och barn förtjänar förresten också goda rån, det är väl självklart.

Smaktest alltså, inte trist direkt.