Stracciatella har något…

Stracciatella har något…

Det är tidigt 90-tal på en av de minsta orterna i Bergslagen och vi har en briljant idé. Jag skriver ”vi” men det var förmodligen min smarta bästis.

Vi styr stegen över den solvarma och bensindoftande parkeringen, in genom den automatiska dörren och där, ur Konsums frostiga frys, fiskar vi upp en sån där rektangulär pappkartong med en halv liter Gb:s krossad choklad. Det är nu det smarta börjar. Innan kassan svänger vi runt i affären och går till charken ”Kan ni dela den på mitten?” ber vi snällt. Med två halvor och prislappen intakt beger vi oss till kassan, rasslar fram lika många kronor och ören vardera, får med oss varsin plastsked och dimper ner på bänken utanför butiken med utsikt över genomfartsvägen. Vi är rikast i världen!

På italienska heter sorten med krossad choklad något så vackert som Stracciatella och den gör vi ibland i glasskiosken, för att det är gott och för att en är lite nostalgisk.